Stort missnöje över rådande situation.

Jag skulle inte låta det här äta på mig. Det är inte min strid. Jag står utanför som en liten bifigur. Men givetvis är det jag som nu ligger här och vrider och vänder på mig, och kan inte för allt i världen somna. Tankar om värdelöshet snurrar i mitt huvud, och jag frågar migsjälv gång på gång om det kanske är så att jag bara är värd skit ändå. Att jag är en värdelös, rutten och förstörd själ. Natten är oändligt lång, när man känner sig minst i världen. Lilla Ida, som lägger allt ok på sina axlar trots att ingen ber henne om det. När ska jag lägga bördan åt sidan? När ska någon hjälpa mig att kliva fram på mörka stigar? Vart är den trygga hamn jag behöver?
Här och nu finns ingen. Bara lilla Ida. Bara lilla jag. Och jag sveper in mig i mitt mörker, och jag kramar om migsjälv. Jag lovar mig att morgondagen blir bättre. Jag lovar mig att imorgon så hatar ni mig inte mer... imorgon, imorgon blir det bättre. Imorgon.

Men mörkret tycks bli allt mer påtagligt ju längre jag stirrar in i det. Det var väl menat att det skulle vara såhär för mig... tror du inte? Alltid någonting som ligger där i bakhuvudet och gnager. Jag kommer bli galen om detta fortsätter.

Till dig som läser och känner dig träffad; Imorgon... ge mig bara imorgon. Låt mig få ha det lugnt och skönt om så bara för i morgon. Inga hårda ord, inga svåra frågor. Ingen kritik och ingen klagan. Bara för imorgon. Jag behöver en paus.