Snälla, snälla Steveriet! Jag både ringde och smsade flitigt under mina veckor med Ville. Jag har inte fått höra ett endaste litet knyst, och nu är det en vecka sedan jag lämnade Ville till dig.
Mamma-hjärtat värker VÄLDIGT. Mår han bra? Har han det roligt? LEVER HAN!?
Jävla skrutt känns det... att det ska vara av absolut lägsta prioritet att skicka ett litet livstecken till nån man vet lider av diverse psykiska åkommor, och får magsår av ovisshet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar