Krossat hjärta.

De flesta har nog varit där. Sett en älskad vän eller kärlek försvinna, vända ryggen till. Och allt man har kvar är känslan av att vara ensammast i världen. Och trasig. Det gör ont. Ont i hjärtat. Jag är inte lämnad... alla jag älskar står ju kvar. Men mitt hjärta känns krossat ändå. Just nu gör det detta... krossat och stampat på. Det smärtar i bröstet, som om mitt livs kärlek tagits ifrån mig. Jag vet inte... är det migsjälv jag sörjer? Sörjer jag den person jag aldrig fick chansen att bli? Det låter så äckligt bittert, så jag vill inte att det ska vara så.

Men mitt hjärta är krossat, och jag sörjer.