Born in lust

Turn to dust.
Born in sin, come on in.

Jag är filmfanatiker. Det tror jag ingen i min omgivning tvivlar det minsta på. Jag ser film så ofta jag kan, och så mycket jag kan. Helst otäckt och skrämmande. Övernaturligt eller rått realistiskt. Jag ser film för att fly verkligheten, som jag alls inte alltid trivs i. Jag ser film för att hålla mitt sinne öppet för intryck och fantasi. Jag ser film för att hämta inspiration. Det är konst. En bra film - det är konst för mig. Talande, mångfacetterad och underbar. Går en dag utan tillflykt in i denna värld, så känner jag mig tom. Jag vet inte varför. Kanske är det för att min egen verklighet inte är den jag en gång önskat den att vara. Skräckfilmerna avlöser varandra här hemma, och kanske är det så att dom avspeglar mitt inre kaos. En slags terapi för att sätta ord på det oförklarliga inuti. Terror, fasa och demoner som jagar och plågar. Visst är det så att jag ser film, för att se in i min själ. För att reda ut det trassel av ondska som så länge bildats inuti mig. Inte är det så, att jag är ond. Men jag har blivit matad med ondska sedan väldigt tidig ålder. Och alltid skjutit den ifrån mig i tanke, men omfamnat den i själ. Intellekt och känsla som krigar emot varandra i barnets kropp. Nu är jag vuxen, och jag försöker lista ut vem jag är. Jag kartlägger mig själv genom att åter och åter igen besöka de mörka salar som filmens värld kan bjuda in mig i. Det är sent nu, och låter säkert mest som dravel imorgon när jag läser det igen, det jag nu skrivit. Men jag tror jag talar mycket sanning just i detta nu. Att skräck är en del av mig, och att uppleva den igen i kontrollerad och trygg form... det hjälper mig. Att leva. Min ventil.