Mm.

Jag har inte bloggat på jättelänge nu. Det känns lite som att jag lagt livet på hyllan en stund och bara sovit bort min tid. Fokuserat på Ville - ja. Men jag har glömt bort att jag själv finns också. Jag andas ännu.. min tid är inte över. Det finns fortfarande lycka att hämta, även för mig. Hur bisarrt det än låter i mina självkritiska öron. Ida får också finnas. Ja. Det får jag fanimig.

Så... statusupdate;
Jag har införskaffat nån form av pojkvän på senare dar. Han står i duschen as we speak. Festlig typ på många sätt och vis, men en jävligt bra motpol till mig. Han liksom kickstartar igång saker i mig, på bra sätt och på dåliga sätt. Han kan göra mig så satans irriterad att jag startar upp jätteprojekt bara för att få tyst på honom. Men överlag så har vi det fint liksom. Somnar bredvid varann var natt sedan ett par veckor tillbaks eller så. Han gillar kotten min, och kotten gillar honom. What's not to like?!
Fast det är grymt ovant att ha nån hos sig hela tiden. HELA TIDEN! Inte en enda liten helg som man bara kan ligga under täcket och se på skräckfilm. Nähädutack. Här ska det umgås och göra saker! Ut i friska luften och gå på stan och allsköns bråte. Är det så ni vanliga människor tycker om att leva?
Jag är inte van. Inte nånstans. Jag är van att gömma mig. 3-4 år nu har jag gömt mig, och jag var så trygg i mitt lilla björnide. Hur i hela helvete ska jag klara mig på detta otrampade område?